Medskick från fyra konstnärliga högskolor

Den 26 oktober 2017 träffade utredningen företrädare för fyra konstnärliga högskolor: Konstfack, Kungl. Musik­högskolan, Kungliga Konsthögskolan och Stockholms konstnärliga högskola. Mötet var en komplettering av det möte som utredningen hade med Konstnärliga fakulteten vid Göteborgs universitet i maj 2017.

Samtalen vid båda mötena utgick från frågor som utredningen formulerat kring verksamheterna vid konstnärliga högskolor (se nedan).

Några av de medskick vi fick från mötet i oktober var:

  • De konstnärliga högskoleutbildningarna är relativt små och marginaliserade inom utbildningspolitiken, trots konstnärernas stora och positiva betydelse i samhället. Konsten finns överallt i vardagen, till exempel i offentliga miljöer, i formgivningen av vanliga redskap och i radio och tv. En strejk bland konstnärligt utbildade företagare och arbetstagare skulle få betydande negativa konsekvenser för flera samhällssektorer, men utbildningarna uppmärksammas inte i paritet med det.

 

  • Diskussionen om breddad rekrytering är viktig för de konstnärliga högskolorna. Det finns fortfarande en stark övervikt av studenter från förhållandevis välbärgade hem. För musikutbildningen var den tidigare kommunala musikskolan en viktig rekryteringskälla. I och med vidgningen av skolorna till kulturskolor, som omfattar fler konstarter, har läget förändrats. Det finns en tendens att barn faller ur verksamheten redan vid tolv, tretton års ålder, och ibland för de inte anses motsvara den kvalitet som verksamheten anser att eleven behöver ha. Det är alldeles för tidigt. Därmed riskerar många musikaliska talanger att missas.

 

  • Utbildningarna bygger på att studenterna ska få en konstnärlig grund att stå på. Man har ett annat sätt att utbilda på, man får en kompetens genom de konstnärliga utbildningarnas inriktning på att utveckla studenternas egna arbete. De konstnärliga högskolorna utbildar också i entreprenörskap. Det skiljer dessa utbildningar från andra. Det ger en bred kompetens som kan användas för att verka som konstnär eller inom en konstnärlig kontext, men också för att utföra andra typer av jobb där färdigheterna från utbildningen kommer till pass, till exempel som utredare, projektledare eller spelutvecklare. Alla behöver alltså inte bli konstnärer, men utbildningen är likafullt användbar och nyttig. ”Inget kontor bör vara utan en designer”.

 

  • Studenterna är i många fall redan professionella och verksamma konstnärer när de antas till en konstnärlig högskola. De har en stark drivkraft och en tydlig bild av vad de vill bli. Det vanliga är att man har gått flera år i förberedande utbildningar. Antagningen sker via antagningsprov. Utbildningarna attraherar elever som man ibland undrar varför de går här, eftersom de redan är så pass utvecklade som konstnärer. Skolan är en bra arbetsmiljö och ett bra sammanhang, det finns bra verkstäder. Nu är det skolorna som är grejen, inte galleristerna. Med det menas att skolorna ligger i framkant i mycket av det som präglar det konstnärliga samtalet genom uttryck och berättelser. Konstfack antar sina studenter genom att söka efter ”de mest lovande”, det vill säga de med starka drivkrafter och ambitioner.

 

  • Efter avslutad utbildning behövs inga särskilda mentorer. De nyutexaminerade studenterna är oftast trygga och innovativa och det är viktigare att de har starka och bra relationer med sina kollegor och kamrater för att kunna etablera sig på marknaden. Internationaliseringen är stark, utlandet är målet. En kritisk tid för många konstnärer uppstår i stället tio–femton år efter examen, då konkurrensen med yngre kollegor hårdnar om stipendier och marknadspositioner. Galleristerna intar nya roller och är inte heller lika trogna sina konstnärer. Som inom många andra yrken är det därför viktigt med fortbildning för konstnärer, ett livslång lärande. Det finns fortbildning, men det skulle kunna finnas mer av det.

 

  • Det finns skillnader mellan de olika professionerna när det gäller de sammanhang de verkar i. Som utpräglad ensemblemusiker (exempelvis oboist) är det till exempel sällan bra att vara ensam, utan man behöver åtminstone ha en grupp medstudenter (exempelvis stråkmusiker) omkring sig. Inom bildkonsten handlar det däremot oftast om ett ensamarbete. Bland musiker är det vanligt med spelningar vid festliga och sorgliga högtider – som bröllop, dop och begravningar – vilket ofta betalas kontant utan kvitto. På bildkonstsidan finns det en påtaglig uppdelning mellan å ena sidan formgivare och konsthantverkare som har lyckats väldigt väl på den internationella kommersiella marknaden och å andra sidan fria konstnärer som snarare ser sig som aktivister med konstnärliga mål och inte primärt som aktörer på en kommersiell marknad. Med fri konstnär menas inte ekonomiskt oberoende, utan att konstnären fritt väljer vilka material hen använder i sitt skapande. Vad en ung konstnär i dag behöver är en ateljé, ett rum att öva och arbeta i. Förut byggde man ateljélägenheter, det fanns ateljéföreningar som nu börjar försvinna, kollektivverkstäder för konstnärer. Berlin och Malmö är nu alternativ till de dyrare städerna.

 

  • Det pågår en omfattande internationalisering bland bildkonstnärer. Internationella residens har blivit ett viktigt system för utbyte och där en del konstnärer i princip kan röra sig mellan olika residens under långa perioder utan att behöva visa och sälja sin konst. Det finns nätverk över hela jorden mellan konstnärer, gallerister och mentorer, ofta baserade på personliga kontakter som blivit allt viktigare för en konstnärs framgång. Dessa kan även vara viktiga för goda relationer mellan Sverige och andra länder. Samtal kan föras med nästan vem som helst var som helst. Iaspis är en viktig aktör i det sammanhanget. På musiksidan har digitaliseringen skapat en annan världsomspännande marknad, men de stora intäkterna samlas hos ett fåtal. Möjligheten att ta emot internationella studenter och lärare på högskolorna i Stockholm försvåras av bostadsbristen. Sverige saknar också konstnärliga institut i andra länder, motsvarande Goethe-institutet, Alliance Française och British Institute. En idé vore att använda de svenska forskningsinstituten på det sättet.

De frågor som mötet utgick från var följande:

  • Antalet utbildningsplatser – vilket ansvar har staten för de utexaminerade studenterna?
  • Kvaliteten på utbildningarna – vilka är målen för de konstnärliga examina och i vilken grad uppnås de?
  • Bredden i utbildningen – rustas studenterna för livet som egenföretagare?
  • Den konstnärliga forskningen – vilken betydelse har den för er skola och för konstnärers möjligheter till utveckling och försörjning?
  • Etableringsfasen – behövs det särskilda åtgärder för att nykläckta studenter ska bli ”flygfärdiga”?
  • Sambandet mellan utbildningspolitiken och kulturpolitiken – är systemen (definitioner, kriterier etc.) kompatibla eller inte?

 Med på mötet var:

  • Paula Crabtree, rektor Stockholms konstnärliga högskola,
  • Fredrik Ehlin, prorektor Kungliga Konsthögskolan,
  • Peder Hofmann, chef utbildnings- och forskningsavdelningen Kungliga Musikhögskolan,
  • Maria Lantz, rektor Konstfack
  • Ann-Christin Nykvist, Göran Blomberg, Anna Eineborg, Claes Eriksson och Helene Larsson från konstnärspolitiska utredningen